Två böcker om 50-talets ångest
Revolutionary Road
Författare: Richard Yates
Genre: Drama
Betyg: 4/5
Jo, den finns översatt på svenska. Den heter Revolutionary Road då också.
Revolutionary Road är nämligen namnet på den gata där våra huvudpersoner bor - tillsammans med sina barn, diverse jobbiga grannar och en trädgård som av någon anledning måste tas hand om. Båda är extremt missnöjda med sitt villaförotsliv och anser någonstans att det är den andres fel.
Boken riktigt osar ångest och ouppfyllda drömmar. Du blir inte en lycklig människa av att läsa den.
Däremot får du dig en riktig läsupplevelse. Det här är bra skit. Jag önskar att jag hade läst den på engelska, för den är full av tidsenliga uttryck ("fräck" och "rar" säger de på svenska).
Ju längre man läser desto klarare står det: alla deras "problem" skulle kunna lösas med bättre kommunikation. Av bättre människor. Av människor som inte levde i femtiotalets mellanting mellan jämställdhet och sexism. Med jämställdheten i sikte, men det förödande kravet på starka, tappra män.
The Bell Jar
Författare: Sylvia Plath
Genre:
Betyg: 4/5
Återigen en bok med en engelsk svensk titel.
Återigen femtiotal.
Återigen ångest och misär.
Huvudpersonen Esther har till synes allt man kan önska sig. Hon är ung, vacker och intelligent. Utvald.
Men hon är djupt olycklig. Hon ser ingen mening med sin framtid, saknar viljan att göra någonting över huvud taget. Varför göra något, om det ändå inte leder till någonting man vill?
I The Bell Jar har Plath fångat existensiell ångest när den är som bäst(värst).
Det är ofta jobbigt enkelt att känna igen sig i Esthers sätt att tänka. Hon har ju så rätt så rätt, men det går så fel så fel.
Inte konstigt att Plath lyckades bra, förresten. Boken är ju halvt om halvt biografisk; hon var djupt olycklig själv. En månad efter att The Bell Jar publicerades tog hon livet av sig.
Fy fan för femtiotalet, förresten.
Författare: Richard Yates
Genre: Drama
Betyg: 4/5
Jo, den finns översatt på svenska. Den heter Revolutionary Road då också.
Revolutionary Road är nämligen namnet på den gata där våra huvudpersoner bor - tillsammans med sina barn, diverse jobbiga grannar och en trädgård som av någon anledning måste tas hand om. Båda är extremt missnöjda med sitt villaförotsliv och anser någonstans att det är den andres fel.
Boken riktigt osar ångest och ouppfyllda drömmar. Du blir inte en lycklig människa av att läsa den.
Däremot får du dig en riktig läsupplevelse. Det här är bra skit. Jag önskar att jag hade läst den på engelska, för den är full av tidsenliga uttryck ("fräck" och "rar" säger de på svenska).
Ju längre man läser desto klarare står det: alla deras "problem" skulle kunna lösas med bättre kommunikation. Av bättre människor. Av människor som inte levde i femtiotalets mellanting mellan jämställdhet och sexism. Med jämställdheten i sikte, men det förödande kravet på starka, tappra män.
The Bell Jar
Författare: Sylvia Plath
Genre:
Betyg: 4/5
Återigen en bok med en engelsk svensk titel.
Återigen femtiotal.
Återigen ångest och misär.
Huvudpersonen Esther har till synes allt man kan önska sig. Hon är ung, vacker och intelligent. Utvald.
Men hon är djupt olycklig. Hon ser ingen mening med sin framtid, saknar viljan att göra någonting över huvud taget. Varför göra något, om det ändå inte leder till någonting man vill?
I The Bell Jar har Plath fångat existensiell ångest när den är som bäst(värst).
Det är ofta jobbigt enkelt att känna igen sig i Esthers sätt att tänka. Hon har ju så rätt så rätt, men det går så fel så fel.
Inte konstigt att Plath lyckades bra, förresten. Boken är ju halvt om halvt biografisk; hon var djupt olycklig själv. En månad efter att The Bell Jar publicerades tog hon livet av sig.
Fy fan för femtiotalet, förresten.
Kommentarer
Postat av: //A
Inte för jag var född då, men det finns lyckliga roliga berättelser från femtiotalet också, det är jag övertygad om. Och hur bra betyg du än ger dessa böcker vägrar jag depparböcker!
Postat av: //A
Av nån konstig anledning går depparfilmer lite bättre, lite.
Speciellt de med hr Depp i.............
Trackback
