Människohamn
Författare: John Ajvide Lindqvist
Genre: Skräck
Betyg: 4
Oj! Jag hade visst glömt att recensera den här lysande boken, som jag läste i somras.
Precis som i Låt den rätte komma in är Lindqvist bra på att hålla uppe spänningen; Människohamn är välskriven och engagerande läsning, med många obehagliga stycken.
Medan vi i de tidigare av hans böcker ställs mot konkreta skräckobjekt som zombier och vampyrer, förväntas vi i Människohamn vara rädda för... havet. Sådana teman blir ofta fåniga, men Lindqvist lyckas istället väldigt bra med det och bevisar verkligen att han har talang för att skriva. Stockholms skärgård kommer inte att framstå som en trevlig plats efter den här boken, och du kommer aldrig mer att se på GB-glass-gubben med samma ögon.
En sak är jag däremot kritisk mot och det är trollkarlstemat. Författaren har själv varit trollkarl tidigare, och det var säkert roligt för honom att få utlopp för det i boken... men hela grejen med "Spiritus" (vad fan?) känns slumpmässig och malplacerad. Över huvud taget är det lite jobbigt när berättarperspektivet skiftar från den nerdekade, hemsökte huvudpersonen och över till trollkarls-Simon - huvudpersonens historia är helt enkelt för mycket mer interessant för det.
Genre: Skräck
Betyg: 4
Oj! Jag hade visst glömt att recensera den här lysande boken, som jag läste i somras.
Precis som i Låt den rätte komma in är Lindqvist bra på att hålla uppe spänningen; Människohamn är välskriven och engagerande läsning, med många obehagliga stycken.
Medan vi i de tidigare av hans böcker ställs mot konkreta skräckobjekt som zombier och vampyrer, förväntas vi i Människohamn vara rädda för... havet. Sådana teman blir ofta fåniga, men Lindqvist lyckas istället väldigt bra med det och bevisar verkligen att han har talang för att skriva. Stockholms skärgård kommer inte att framstå som en trevlig plats efter den här boken, och du kommer aldrig mer att se på GB-glass-gubben med samma ögon.
En sak är jag däremot kritisk mot och det är trollkarlstemat. Författaren har själv varit trollkarl tidigare, och det var säkert roligt för honom att få utlopp för det i boken... men hela grejen med "Spiritus" (vad fan?) känns slumpmässig och malplacerad. Över huvud taget är det lite jobbigt när berättarperspektivet skiftar från den nerdekade, hemsökte huvudpersonen och över till trollkarls-Simon - huvudpersonens historia är helt enkelt för mycket mer interessant för det.
Emil som skräckfilm
The Graveyard Book
Svensk titel: Kyrkogårdsboken
Författare: Neil Gaiman
Genre: Ungdomsfantasy
Betyg: 4/5
The Graveyard Book börjar ganska brutalt med att en liten engelsk pojkes familj blir mördad. Den knappt 1½-årige pojken kommer däremot undan, för han blir nyfiken på den öppna dörren och tultar ut i natten, rakt in på en kyrkogård. Där blir han adopterad av ett dött gammalt par och får växa upp på kyrkogården bland alla spöken (folk gillar att dra paralleller mellan The Graveyard Book och Djungelboken).
Det är ett privilegium att få läsa The Graveyard Book, av tre anledningar:
Författare: Neil Gaiman
Genre: Ungdomsfantasy
Betyg: 4/5
The Graveyard Book börjar ganska brutalt med att en liten engelsk pojkes familj blir mördad. Den knappt 1½-årige pojken kommer däremot undan, för han blir nyfiken på den öppna dörren och tultar ut i natten, rakt in på en kyrkogård. Där blir han adopterad av ett dött gammalt par och får växa upp på kyrkogården bland alla spöken (folk gillar att dra paralleller mellan The Graveyard Book och Djungelboken).
Det är ett privilegium att få läsa The Graveyard Book, av tre anledningar:
- Karaktärerna. Folk har begravts på bokens kyrkogård sedan kelternas tidsera. Med andra ord har Gaiman kunnat utnyttja hela Englands historia i sitt persongalleri, vilket leder till en hel del roliga detaljer. Sen dyker det förstås upp läskiga monster, och de är verkligen underbart anskrämliga, med sin förkärlek till att sörpla upp kroppsvätskorna ur gamla kistor.
- Språket. Hela vägen igenom är språket väldigt lekfullt. Gaiman ägnar sig åt olika ordlekar och drar sig inte för att introducera nya spökkaraktärer genom att berätta vad som står på deras gravstenar.
- Illustrationerna. Att Dave McKean har illustrerat hela boken gör den knappast sämre. Bilderna bidrar med mycket känsla och får till och med min billiga, häftade pocketbok att kännas lite lyxig.
Batman vs Superman
Dagens sanning
Brukar följa bokbloggen Piruett lite sporadiskt sådär. Härom dagen skrev bloggaren om The Given Day, en bok han läser som utspelar sig i Boston under Första Världskriget. Enligt honom är boken väldigt bra...
"Men ändå …
När jag läser den sitter jag ändå och hoppas
att det plötsligt visar sig att polischefen är en fallen ängel,
eller att fackföreningsmötena är en jaktplats för vampyrer,
eller att bolsjevikerna egentligen är en grupp magiker.
Jag är så jäkla genreskadad."
När jag läser den sitter jag ändå och hoppas
att det plötsligt visar sig att polischefen är en fallen ängel,
eller att fackföreningsmötena är en jaktplats för vampyrer,
eller att bolsjevikerna egentligen är en grupp magiker.
Jag är så jäkla genreskadad."
Word, man.
