Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar
Författare: Lena Sundström
Genre: Political
Betyg: 2 - Den var okej... typ
I Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar diskuterar Sundström den svenska politiken, med fokus på Socialdemokraternas högervridning. Hon skriver på ett väldigt humoristiskt sarkastiskt sätt, som alla som läst något av Michael Moore bör känna igen sig i.
Sundström lyckas med konststycket att vara rolig, samtidigt som hon faktiskt hjälper en att förstå politiska problem. Länge tänkte jag faktiskt rekommendera den här boken till folk. Jag ville säga att det här är den perfekta boken för toalettläsning; den är rolig, kapitlen är korta nog och man lär sig till och med nånting på kuppen! Men nu tänker jag inte säga det, för Sundström irriterar skiten ur mig (pun not intended, really).
I längden blir hennes lite-för-personliga sätt att skriva väldigt tröttsam. Hon gör det för enkelt för en att börja ifrågasätta henns kunskaper - speciellt när hon misslyckas med simpla popkulturreferenser (enligt henne är de prekognitiva från Minority Report tydligen "tre brudar", när två av dem i själva verket var män). Konsekvent genom hela boken fortsätter hon att säga halvdumma saker - det tydligaste exemplet är antagligen när hon blir upprörd över att det finns "tjejband" men inga "killband". Ehhh, hört talas om pojkband, kanske?
Genre: Political
Betyg: 2 - Den var okej... typ
I Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar diskuterar Sundström den svenska politiken, med fokus på Socialdemokraternas högervridning. Hon skriver på ett väldigt humoristiskt sarkastiskt sätt, som alla som läst något av Michael Moore bör känna igen sig i.
Sundström lyckas med konststycket att vara rolig, samtidigt som hon faktiskt hjälper en att förstå politiska problem. Länge tänkte jag faktiskt rekommendera den här boken till folk. Jag ville säga att det här är den perfekta boken för toalettläsning; den är rolig, kapitlen är korta nog och man lär sig till och med nånting på kuppen! Men nu tänker jag inte säga det, för Sundström irriterar skiten ur mig (pun not intended, really).
I längden blir hennes lite-för-personliga sätt att skriva väldigt tröttsam. Hon gör det för enkelt för en att börja ifrågasätta henns kunskaper - speciellt när hon misslyckas med simpla popkulturreferenser (enligt henne är de prekognitiva från Minority Report tydligen "tre brudar", när två av dem i själva verket var män). Konsekvent genom hela boken fortsätter hon att säga halvdumma saker - det tydligaste exemplet är antagligen när hon blir upprörd över att det finns "tjejband" men inga "killband". Ehhh, hört talas om pojkband, kanske?
