The First Law (trilogin)
Författare: Joe Abercrombie
Genre: Fantasy
Serie: 3 böcker (med fristående efterföljare om andra karaktärer)
Betyg: 4/5
I grund och botten är The First Law-trilogin väldigt typisk fantasy. Det bor barbariska nordmän i norr; det bor svarta människor med skumma gudar i söder; det drar ihop sig till krig... Som tur är så är Abercrombie inte lika klichéartad i sitt författande, utan skapar något intressant av dessa uråldriga ingredienser.
Abercrombies fantasyvärld är en mycket grym och skoningslös sådan. Den episka fantasyns hjältemod och heder är utbytt mot ett nattsvart medeltidsmörker. Det är väl ganska talande att en av de personer du sympatiserar mest med i serien är en tortyrmästare.
Bäst är Abercrombie när han visar prov på sin bistra humor, som får en att dra på smilbanden på helt oväntade ställen. Han har ett skönt språk; lika poetiskt som barskt. Mest njöt jag av krigsskildringarna - arméns auktoritetsproblem, den ständigt rådande förvirringen och det faktum att till och med den mest erfarne krigaren kan råka snubbla och slå sig. Mer sånt.
Last Argument of Kings kändes tyvärr inte helt slutförd. Vissa karaktärer (läs: Ferro) försvinner bara och får inget typ av avslut, andra (läs: Logen) brottas med existensiella problem hela serien igenom, men hela grejen bara schabblas bort på ett högst otillfredsställande sätt. Det känns helt enkelt som om det saknas kapitel i slutet av boken, vilket är mycket irriterande efter en i övrigt mycket välskriven bokserie.
(Böckerna är för övrigt fruktansvärt snygga i bokhyllan. Köp, köp, köp.)
Genre: Fantasy
Serie: 3 böcker (med fristående efterföljare om andra karaktärer)
Betyg: 4/5
I grund och botten är The First Law-trilogin väldigt typisk fantasy. Det bor barbariska nordmän i norr; det bor svarta människor med skumma gudar i söder; det drar ihop sig till krig... Som tur är så är Abercrombie inte lika klichéartad i sitt författande, utan skapar något intressant av dessa uråldriga ingredienser.
Abercrombies fantasyvärld är en mycket grym och skoningslös sådan. Den episka fantasyns hjältemod och heder är utbytt mot ett nattsvart medeltidsmörker. Det är väl ganska talande att en av de personer du sympatiserar mest med i serien är en tortyrmästare.
Bäst är Abercrombie när han visar prov på sin bistra humor, som får en att dra på smilbanden på helt oväntade ställen. Han har ett skönt språk; lika poetiskt som barskt. Mest njöt jag av krigsskildringarna - arméns auktoritetsproblem, den ständigt rådande förvirringen och det faktum att till och med den mest erfarne krigaren kan råka snubbla och slå sig. Mer sånt.
Last Argument of Kings kändes tyvärr inte helt slutförd. Vissa karaktärer (läs: Ferro) försvinner bara och får inget typ av avslut, andra (läs: Logen) brottas med existensiella problem hela serien igenom, men hela grejen bara schabblas bort på ett högst otillfredsställande sätt. Det känns helt enkelt som om det saknas kapitel i slutet av boken, vilket är mycket irriterande efter en i övrigt mycket välskriven bokserie.
(Böckerna är för övrigt fruktansvärt snygga i bokhyllan. Köp, köp, köp.)
Kommentarer
Postat av: Anneli
Är inte vitsen med fantasy att det ska vara just en fantasi och inte bister rå verklighet?
Postat av: Nike
Men samma gamla vanliga clichéfantasy är ju aptråkig. Som i alla andra genrer krävs det lite nya grepp, miljöer och berättarstilar då och då. För varför kalla det fantasy, om det är helt fantasilöst?
Och ja, att drömma sig bort är ju trevligt. Men man vill ju gärna att boken ska ge en något att tänka på.
Trackback
