American Gods
Svensk titel: Amerikanska gudar
Författare: Neil Gaiman
Genre: Fantasy
Betyg: 3/5
Shadow släpps från fängelset, bara för att få veta att hans fru och hans bästa vän precis dött i en bilolycka. Det är då han möter en man som visar sig vara den amerikanska inkarnationen av Oden, den mytologiska asaguden. Shadow blir Odens personliga livvakt i det kommande kriget mellan de gamla gudarna (Anubis, Vishnu...) och de nya gudarna (Internet, Television...)
Ni måste ju hålla med om att det låter som ramverket till en helt galet cool bok. Och början av boken är också helt fantastisk; full av överraskningar och "wtf!?"-moments. Men medan jag fortsatte att läsa fick jag känslan av att jag tyckte om American Gods mindre än jag kanske borde ha gjort. Som om jag borde ha tyckt om den mer än jag gjorde. Kanske var det bara för att jag läste den över en så lång tidsperiod att jag glömde bort delar av historien (det hände rätt ofta att jag tänkte "eh, va? vem var det nu igen?"). Men kanske var boken helt enkelt inte lika bra som jag fortfarande vill att den ska vara.
Hur som helst så är konceptet med gudarna väldigt intressant. Alla som delar min kärlek till religiös mytologi kommer att upptäcka massvis med roliga små detaljer. Och på tal om rolig så är Gaiman det, helt oförmodat. American Gods är inte direkt skriven för att vara humoristisk, så jag uppskattar att Gaiman ändå tog sig tid att smyga in små skämt och roliga kommentarer, här och där.
Men kapitlen är på tok för långa.
Åt helvete med det.
Författare: Neil Gaiman
Genre: Fantasy
Betyg: 3/5
Shadow släpps från fängelset, bara för att få veta att hans fru och hans bästa vän precis dött i en bilolycka. Det är då han möter en man som visar sig vara den amerikanska inkarnationen av Oden, den mytologiska asaguden. Shadow blir Odens personliga livvakt i det kommande kriget mellan de gamla gudarna (Anubis, Vishnu...) och de nya gudarna (Internet, Television...)
Ni måste ju hålla med om att det låter som ramverket till en helt galet cool bok. Och början av boken är också helt fantastisk; full av överraskningar och "wtf!?"-moments. Men medan jag fortsatte att läsa fick jag känslan av att jag tyckte om American Gods mindre än jag kanske borde ha gjort. Som om jag borde ha tyckt om den mer än jag gjorde. Kanske var det bara för att jag läste den över en så lång tidsperiod att jag glömde bort delar av historien (det hände rätt ofta att jag tänkte "eh, va? vem var det nu igen?"). Men kanske var boken helt enkelt inte lika bra som jag fortfarande vill att den ska vara.
Hur som helst så är konceptet med gudarna väldigt intressant. Alla som delar min kärlek till religiös mytologi kommer att upptäcka massvis med roliga små detaljer. Och på tal om rolig så är Gaiman det, helt oförmodat. American Gods är inte direkt skriven för att vara humoristisk, så jag uppskattar att Gaiman ändå tog sig tid att smyga in små skämt och roliga kommentarer, här och där.
Men kapitlen är på tok för långa.
Åt helvete med det.
Kommentarer
Trackback
